Språk, grundtext, notiser

Svenska Folkbibeln är en modern och grundtexttrogen översättning av Bibeln. Den utgår från den övertygelse som kyrkan har haft i alla tider, att Bibeln är övernaturligt ”utandad av Gud” (2 Tim 3:16) och därför Guds ord (1 Tess 2:13). Folkbibeln har sedan 1996 varit till glädje för hundratusentals bibelläsare, särskilt bland dem som tycker det är viktigt med en tillförlitlig översättning där den inspirerade grundtexten får komma till tals.

Den reviderade Folkbibeln från 2015 har sökt ta denna strävan ett steg längre. Många verser har stramats upp till att närmare följa grundtextens ordalydelse. Stor möda har i Nya testamentet lagts på att slipa till den svenska språkdräkten med modernare ordval, ledigare ordföljd och bättre rytm och flyt i språket. Även Gamla testamentets böcker har i utgåvan från 2015 genomgått en lättare språklig översyn.

I den reviderade versionen har dessutom noterna utökats betydligt, som en resurs för läsare som söker djupare förståelse. De är skrivna i dialog med aktuell bibelforskning utifrån en övertygelse om Bibelns tillförlitlighet och en ödmjukhet inför det faktum att vi som människor här på jorden har en synnerligen begränsad kunskap om Guds ting (1 Kor 13:9).

I all historisk forskning finns ett mått av osäkerhet när händelser, platser och personer ska dateras, lokaliseras och identifieras. Detta uttrycks i fotnoterna med formuleringar som ”troligen” och ”sannolikt”, medan en lägre grad av visshet anges med ”kanske” eller ”möjligen”. Noternas förslag och förklaringar finns där för att betjäna och belysa den inspirerade bibeltexten. Detsamma gäller de fetstilta mellanrubrikerna, som är inlagda som hjälp att hitta i texten och inte är tänkta att läsas högt.

Fotnoterna erbjuder kunskap om såväl bibelböckernas inbördes sammanhang som den dåtida historiska värld där de bibliska personerna rörde sig. De är dock inte avsedda att styra läsarens tolkning till ett enbart historiskt studium av Bibelns budskap. Guds uppenbarelse är fast grundad i ett historiskt sammanhang, men hans folk har också i alla tider läst Gamla testamentet med en öppenhet för fler och djupare nivåer som talar om andliga verkligheter i den troende män­niskans liv. En sådan andlig förståelse låter sig dock inte fixeras i fotnoter på samma sätt som den historiska informationen, utom vid de verser som uttryckligen citeras och förklaras i Nya testamentet. Varje bibelläsare är välkommen att själv upptäcka och lära känna Bibelns rika och mångbottnade värld, enligt Jesu egen inbjudan (Luk 24:44f).

Här följer exempel på typer av noter i den reviderade Folkbibeln:

Inledningsnoter
Varje bibelbok inleds med en kortfattad introduktion som berättar något om bokens mänskliga författare, eventuell mottagare, var och när ­boken skrevs, ­något om dess syfte och innehåll samt övriga omständigheter kring dess tillkomst. Framställningen följer traditionella dateringar och förutsätter en allmän tillförlitlighet hos de uppgifter som kommit till oss genom den judiska och den fornkyrkliga traditionen. Utrymmet medger inte någon mer omfattande diskussion kring tillkomst och författarskap för de bibelböcker som saknar författar­angivelse i själva bibeltexten. För utförligare information hänvisas till goda bibelkommentarer.

Realianotiser
För att förstå en flera tusen år gammal bibeltext kan det ibland vara nödvändigt med viss bakgrundskunskap om den dåtida omvärld­ens förhållanden. Antika föremål, yrken och sedvänjor förklaras där det bedömts att det behövs.

Geografiska notiser
Om man inte själv har rest i de bibliska länderna är det inte alltid lätt att bilda sig en uppfattning om hur Bibelns personer rör sig i landskapet. I Gamla testamentets noter anges geografisk information som dels hjälper läsaren att hitta platserna på kartan och dels ger en uppfattning om de avstånd som tillryggaläggs i skildringarna. I uppslags­delens Platsregister kan man också slå upp önskad ort i listan A-Ö och sedan hitta den på de med­följande kartorna med hjälp av ett koordinatsystem.

Måttuppgifter
Det gammaltestamentliga samhället använde andra enheter än våra för att uttrycka längd, yta, volym, vikt, värde och tid. De moderna motsvarigheterna anges i fotnot, tillsammans med ungefärliga uppgifter om pengasummornas värde. För en samlad översikt, se sidan om Mått, mynt och tid.

Historiska notiser
I möjligaste mån uppges vedertagna årtal för Bibelns personer och händelser så att den intresserade läsaren kan relatera dessa till vad som hände runt omkring dem i deras omvärld. Likaså nämns relevanta historiska händelser som är kända från andra antika källor men inte nämns uttryckligen i bibelboken, t ex kung Ahasveros krigståg mot Grekland i Esters bok (1:13, 2:16).

Bland de antika källorna intar den judiske historikern Josefus (37-100 e Kr) en särställning, eftersom han beskriver det judiska folkets historia genom såväl gammaltestamentlig som nytestamentlig tid. En viktig källa för GT:s senare böcker är greken Herodotos (484-425 f Kr), medan många av de tidigare böckerna belyses genom fynd av lertavlor på platser som syriska Ugarit, mesopotamiska Nuzi och egyptiska Amarna. Kunskapen om Kungaböckernas tid (970-587 f Kr) kompletteras av assyriska och babyloniska dokument. För samtliga perioder anges relevanta inskriptioner från tempel och stelar (minnesstoder).

Många bibliska platser har undersökts genom arkeologiska utgrävningar, och där man funnit relevanta fakta som kan belysa ett bibelsammanhang redovisas det i en fotnot. Exempelvis finns Esters tronsal, Davids palatsgrund och Isebels personliga stämpel alla bevarade till idag.

För Nya testamentet är viktiga källor dels judiska källor som Josefus, Mishna och Talmud, dels romare som Tacitus och Suetonius och dels även fornkyrkliga skrifter från de apostoliska fäderna och kyrkohistorikern Eusebius.

Biografiska notiser
Många bibliska personer ägnas en fotnot med hänvisning till viktiga bibelverser där personen före­kommer samt eventuell övrig information från antika källor om dennes vidare öden. På så sätt kan man få en fullare bild av personerna genom att följa dem mellan de olika bibelböckerna. För gammaltestamentliga gestalter anges även det hebreiska namnets innebörd. För fler hänvisningar samt en alfabetisk lista över de mer centrala personerna, se avsnittet Persongalleri.

Bibelsammanhang
För att bättre förstå skeendet i en enskild bibelbok är det ofta till hjälp att se bokens kopplingar till andra bibelböcker som utspelade sig vid ungefär samma tid. I många av fotnoterna anges samband mellan olika bibelböcker som annars endast är kända av mer erfarna läsare, som till exempel när i Apostlagärningarnas skildring Paulus skrev sina olika brev, när i Samuelsböckerna David skrev sina psalmer enligt psalmrubrikerna eller vad som hände i riket enligt Kungaböckerna medan de olika profeterna frambar sina budskap. Sidan om Bibelns kronologi ger en skissartad översikt över vilka bibelböcker som utspelade sig samtidigt.

Gamla testamentets profetior
Ett kärnvärde för Folkbibeln har ända från början varit att lyfta fram det profetiska sambandet mellan Gamla testamentets förutsägelser och förebilder till Messias och deras uppfyllelse i Jesus Kristus i Nya testamentet. Varje större profetia eller citat markeras med fotnot både på sin plats i Gamla testamentet och där de tas upp av de nytestamentliga författarna. På så sätt kan man läsa Gamla testamentet tillsammans med apostlarna.

Det finns naturligtvis många fler messianska bibelställen än de som har kommenterats, men noterna inskränker sig till dem som uttryckligen citeras i Nya testamentet eller i övrigt är uppenbara. För en samlad uppställning, se avsnittet Jesus i Gamla testamentet.
Många av Gamla testamentets profetior handlar också om enskilda män­niskors och folkgruppers framtid. Där en uppfyllelse i historisk tid är känd markeras detta i fotnot. Antikens historia är dock inte kartlagd i varje detalj, och vissa profetior kan syfta på en mer avlägsen framtid.

Annan översättning
I vissa verser kan grundtextens formuleringar förstås på flera olika sätt, något som bland judarna uppfattas som en rike­dom hos Skriften. Den tolkning som bedömts mest trolig har placerats i bibeltexten, medan andra relevanta alternativ redo­visas i fotnot.

Grekiskan som används i Nya testamentet är ett välkänt och tämligen exakt språk, medan den gammaltestamentliga hebreiskan medger en större tolkningsbredd. Dess grundtext skrevs ursprungligen med enbart konsonanter, och ibland finns fler vokaliseringsalternativ än det som förordats av masoreterna som bevarat bibeltexten. För vissa mer ovanliga äldre ord är betydelsen endast ungefärligt känd idag, och på några stäl­len markeras det i fotnot när grundtexten är svårtolkad.

Ett viktigt vägledande stöd vid översättningen av den hebreiska Bibeln är tidiga översättningar som gjorts under antiken. Den viktigaste är ­Septuaginta, grekiska för ”sjuttio”, efter antalet översättare som sägs ha tagit fram den i egyptiska Alexandria på 200-talet f Kr. Septuaginta var allmänt spridd i Medelhavsvärlden under Nya testamentets tid och citerades flitigt av apostlarna. Övriga översättningar är targumerna som var judiska bibelparafraser till folkspråket arameiska (jfr Neh 8:8), den syriska Peshitta (”den enkla”) från fornkyrklig tid och latinska Vulgata (”den vanliga”) av munken Hieronymus i Betlehem runt 400 f Kr. När någon av dessa, särskilt Septua­ginta, stöder ett visst översättningsalternativ markeras det i fotnot.

Språkliga anmärkningar
Ibland skrivs i fotnoten ett ord från grundtexten ut med latinska bokstäver, som en hjälp för den läsare som vill söka vidare kring ett ords betydelse. Sådana noter kan också illustrera de ordlekar och språkliga samband som är svåra att förmedla i en översättning, som t ex att namnet Jakob också kan översättas ”bedragare” (1 Mos 27:36). En accent anger var betoningen ligger. En uttalsregel att lägga på minnet är att två vokaler bredvid varandra ska uttalas var för sig. Namnet Baal ska alltså uttalas med två a-ljud och inte med ett enda långt (som i ”bal”).

Här kan också nämnas att det reviderade Gamla testamentet har tagit fram grundtextens sh-ljud i de bibliska namnen, i linje med vad som för många är välbekant från engelskan. Så heter det nu exempelvis Asher och Ashkelon istället för Aser och Askelon, medan de mest välbekanta namnen som Mose och Simson fått behålla sina traditionella former. Även vissa ortnamn har ändrats till de stavningar som är gängse i dagens omvärld, som Caesarea, Efesos och Pergamon.

Andra handskrifter
En sista typ av fotnot som bör nämnas rör varianter med alternativa läsningar som finns i några av de ­många bibelhandskrifter som har bevarats fram till våra dagar. Bibeltexterna har skrivits av för hand i generation efter generation, och även med den stora noggrannhet som präglat masoreternas arbete har enstaka läsvarianter utvecklats med åren, vilket markeras i fotnot. Oftast är det en enda snarlik alternativ bokstav i grundtexten som ger en annan betydelse, som t ex i Ps 110:3 där de flesta handskrifterna har haderei (”skrud”, ירדה) medan andra har harerei (”berg”, יררה). I en del fall är en formulering i Septua­ginta tydligt översatt från en sådan hebreisk variant, trots att ingen hebreisk handskrift med just den bokstavsvarianten har överlevt till våra dagar. Detta anges då i noten med (Septuaginta) utan ordet ”så” (t ex i Ps 49:13).

Den färdiga Folkbibeln 2015
Efter ett mångårigt revideringsarbete föreligger nu en helbibel som i trohet mot grundtexten bevarar det bästa från svensk bibelöversättningstradition och samtidigt uttrycker Gudsordet på klar och modern svenska. Folkbibeln har utgått från de äldsta och bästa tillgängliga grundtexthandskrifterna i samråd med modern textforskning. Gängse vetenskapligt sam­manställda grundtextutgåvor har legat till grund, de antika översättningarnas textvittnesbörd har vägts in, och översättningsvalen har stämts av med ett flertal stora bibeltrogna översättningar på svenskt, engelskt och tyskt språkområde.

Översättningen har tagits fram i en anda av bön och kärleksfull vördnad till bibelordet. Den överlämnas till läsaren i förhoppning om att läsningen ska ge vishet, vägledning och ett levande möte med Jesus Kristus, Skriftens Herre.