Ett projekt inom Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Vår kommande översättning är tänkt att fungera som ett svenskt fönster in i den grekiska grundtexten och publiceras sida vid sida för lätt jämförelse. Med en strikt konkordansprincip, där varje svenskt ord motsvarar ett grekiskt och vice versa, och en ordföljd som i möjligaste mån motsvarar grundspråket.
• Jämförelse med grekiskan och Folkbibeln
Här presenteras Svenska Standardbibeln, en strikt ordagrann översättning som är tänkt att fungera som ett svenskt fönster in i den grekiska grundtexten (NA29). Den följer en strikt konkordansprincip, där varje svenskt ord motsvarar ett grekiskt och vice versa, och en ordföljd som i möjligaste mån motsvarar grundtextens.
Förr var bibelläsare mer beredda att komma och möta bibeltexten på dess egna villkor, mer ordagrant översatt. I svensk frikyrklighet har särskilt Helge Åkesons NT-översättning från 1889 varit viktig för bibelstudier, och i viss mån har den använts som referensverk fram till våra dagar. Bland bibelkonservativa svenskkyrkliga har normalupplagan från 1883 fyllt en liknande funktion.
Dessa ordagranna översättningar är nu över 130 år gamla. Under 1900-talet, som har varit sekulariseringens århundrade, har bibelöversättare istället sökt komma den moderna läsaren till mötes för att väcka dennes intresse och producerat dynamiska översättningar som gjort vissa anpassningar för läsbarhetens skull, som exempelvis Svenska Folkbibeln.
Svenska Standardbibeln vill knyta an till den äldre bibelöversättningstraditionen och återanvänder vissa hävdvunna ordval från föregångarna, exempelvis att Döparen förkunnar ”sinnesändring” istället för ”omvändelse” (Matt 3:11). Så ska facklan bäras vidare in i framtiden och fylla en nisch som länge stått tom, genom att ge 2000-talets bibelläsare en strikt ordagrann översättning.
Ett sätt på vilket Svenska Standardbibeln är ordagrann handlar om att återge vartenda ord i grundtexten. I översättningsvetenskapen varnar man både för overtranslation, att skjuta in ord eller tankegångar som inte återspeglas i originalet, och för undertranslation, att råka tappa bort ord eller delar av ord på vägen. Välkänd är varningen i Bibelns sista kapitel för den som ”lägger något till dessa ord” eller ”tar bort något från orden i denna profetias bok” (Upp 22:18-19, även om grundtextens lógos i dessa verser nog mer syftar på hela tankegångar snarare än enstaka ordatomer).
Därför söker Svenska Standardbibeln enligt sitt översättningsideal återge varje grundtextord med en svensk motsvarighet, även när det resulterar i en saltare och knöligare svenska. Den traditionella bibelstilen, där nästan varje mening inleds med ett ”Och” eller ”Men” eller liknande, beror på att man i den antika grekiskan ännu inte hade uppfunnit skiljetecken. Ny mening markerades istället med en konjunktion. Moderna bibelöversättningar förbättrar flytet genom att ibland låta ett sådant inledande ”Och” återspeglas av punkt och stor bokstav i svenskan, men det har inte hört till Svenska Standardbibelns uppdrag att ta sådan hänsyn.
I möjligaste mån ska förhållandet vara 1:1, men skilda språk är olika uppbyggda och ibland måste ett grekiskt ord återges med flera svenska, som ”på nytt korsfästa” för anastauróo (Heb 6:6). Det finns även några grekiska ord vars betydelsenyans är så lätt vägande att de inte kan återges med ett svenskt ord. Exempel är án, som laddar satsen med en tänkt potentialitet eller gör den generell, och men som väcker en subtil förväntan på att utsagan snart blir motsagd. Det senare hade kunnat återges med mångstaviga ”å ena sidan” eller ”visserligen”, men det vore att överlasta och felbetona den svenska satsen, som att låta en legobit motsvaras av en tegelsten. Dessa nyanser framgår för varje svensk som läser hela sammanhanget, och man måste vara medveten om att en översättning, om än ordagrann, aldrig räcker hela vägen fram.
En annan egenskap att återge från grundtexten är ordningsföljden mellan meningarnas olika beståndsdelar, för att så nära som möjligt återspegla författarens tankegång. Det är en lätt nyansskillnad i betoning mellan frågorna ”Messias kommer väl inte från Galileen?” (Joh 7:41, SFB) och ”
För att kunna vända den svenska ordföljden till att motsvara den grekiska har betoningsmarkören ”
Ett annat sätt att vända ordföljden är att omvandla en svensk genitiv, som brukar sättas före sitt huvudord, till en prepositionsfras som hamnar efter huvudordet liksom en engelsk of-genitiv. Där Svenska Folkbibeln har rak ordföljd och måste ta upp tråden igen med ”förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus” (1 Pet 2:9), har Svenska Standardbibeln liksom grundtexten fört ihop det till ”förtäljer dygderna hos honom som från mörker har kallat er till sitt förunderliga ljus”.
Varje grekiskastudent vet att den grekiska ordföljden är fri och omöjlig att tillfredsställande överföra till svenska. Ofta har det dock räckt att endast flytta verbet till en för svenskan passande plats, medan ordningsföljden mellan övriga element mer eller mindre kunnat bevaras. Målet är att så nära det är genomförbart i en godtagbar svensk språkdräkt återge grundtextens ordningsföljd utan som en svensk Yoda att låta.
Att återge grundtexten så nära som möjligt innebär också att bevara dess struktur och ordklasser, så att verb återges med verb och substantiv med substantiv. En dynamisk översättning omvandlar annars gärna en del av grekiskans många substantiveringar till verb, för bättre flyt. Den klassiska minnesversen i Rom 10:10 brukar låta antingen ”med munnen bekänner man och blir frälst” (SFB) eller ”munnens bekännelse (leder till) till räddning” (B2000), men i grundtexten står det närmast ”med mun bekänns det till frälsning” (STB).
Vi är vana vid att Jesus varnar för ”det brinnande Gehenna” (Matt 5:22), men i grundtexten är det efter hebreisk förebild ett substantiv som används adjektivistiskt. Svenska Standardbibeln översätter ”eldens Gehenna” – mindre slagkraftigt men mer formellt exakt.
En ordagrann översättning bör också vara konkordant, vilket innebär att varje grekisk glosa genomgående ska matchas mot ett och samma svenska ord, som utgör dess standardöversättning. Svenska Standardbibeln är dessutom dubbelt konkordant, så att varje enskilt svenskt ord inte ska återanvändas till mer än en grekisk motsvarighet.
Detta är naturligtvis ett ideal som inte kan uppfyllas till fullo. Ibland har ett ord flera betydelser, som vårt svenska ”fil” som kan syfta på körfält, rasp, datamängd och surmjölk. En del grekiska ord har därför fått flera svenska översättningar beroende på sammanhanget, där exempelvis xeraíno kan översättas ”torka” om vätskor, ”vissna” om växter och ”skrumpna” om kroppsdelar. Vart och ett av de tre svenska orden är dock unikt matchade mot xeraíno, varför man ändå kan se det grekiska ordet bakom när man lär sig standardöversättningarna genom det enkla grekiskalexikon som ska följa med översättningen. Även i det svensk-grekiska lexikonet kommer det att finnas några svenska ord som har behövt användas mot två olika grekiska ord.
Konkordansprincipen har medfört att vårt svenska språk har fått sträckas till bristningsgränsen för att härbärgera alla de synonymer som antingen måste hittas eller hittas på, eftersom den antika grekiskan som retorikers och filosofers språk är välnyanserad och synonymrik. Grekiskan skiljer exempelvis mellan att ”bedja” (proseúchomai), att kommunicera med det gudomliga, och att ”be” (aitéo) om specifika saker från Gud eller människor.
I grundtexten finns inte mindre än sex olika ord för tjänare. Det vanliga diákonos (jfr ”diakon”) blir ”tjänare”, medan det finare och frivilliga leitourgós (jfr ”liturg”) blir ”tjänstgörande”. En oikétes, av oíkos som betyder hus, blir en ”hustjänare”, medan det finare therápon (jfr ”terapeut”) blir ”betjänt”, vilket inte är optimalt stilistiskt men förekommer bara en enda gång.
När svenskans synonymer tar slut måste nya termer myntas om man ska återge grundtextens nyanser. Ordet hyperétes (ordagrant ”under-roddare”), som betonar tjänarens utförande och icke självständiga position, återspeglas av nyordet ”undertjänare”.
Och Bibelns vanligaste tjänarsynonym doûlos har ofta översatts ”slav”, men denna översättning har undvikits eftersom ordets betydelsefält är bredare än så. Doûlos kan syfta på en piskad och ofrivillig ägd tjänare, men också på de gammaltestamentliga kungarnas betrodda ministrar, och det används även som en ärofull benämning för någon som står i den högste och himmelske Kungens tjänst. Det skulle krocka i den svenska språkkänslan att låta apostlarna introducera sig själva som ”Guds slav” eller ”Jesu Kristi slav” – vad de vill framhålla är inte sin egen ödmjuka låghet, utan sitt uppdrag som representanter från den Högste. Därför har Svenska Standardbibeln, efter förebild från engelskans ”bondservant”, för doûlos myntat standardöversättningen ”fasttjänare”: någon som står i permanent tjänarrelation och är inte sin egen, men utan slavens nyanser av förnedring och viljelöshet.
Detta exempel med tjänarna tillräckligt många synonymer. Antingen söker man bland äldre och svårare ord som ”gagna” och ”nödga”, eller bland vardagligare ord som ”lunch” som kanske inte skulle ha platsat i en vanlig bibelöversättning, eller så bildar man nya svenska ord. Exempelvis ligger hagnós någonstans mellan att vara vardagligt ren (katharós) och att vara helig (hágios), och eftersom svenskan saknar motsvarighet till engelskans ”pure” myntades begreppet ”renhelig”, som i en ”renhelig jungfru inför Kristus” (2 Kor 11:2) och att ”renhelga sig” inför tempelbesöket (Joh 11:55).
Varje grekiskt grundtextord rymmer en hel värld av nyanser, bibetydelser och associationer som omöjligt kan överföras helt och hållet till svenska, och ibland är det enklast att helt enkelt transkribera rakt av och låta läsaren själv lära känna grundtextordet.
Så har även bibelförfattarna själva gjort med en del hebreiska termer och skrivit ”Amen” och ”Halleluja” oöversatt in i den grekiska texten. Ett annat vanligt exempel är måttenheter, där modernare översättningar ofta hjälper läsaren på traven. Lärjungarnas båt var ”ungefär en halvmil ut” (Joh 6:19, SFB), medan grundtexten har ” tjugofem eller trettio stadier” (STB).
Ett ordval i Standardbibeln som sticker ut är att reservera ordet ”evig” för det ovanliga aïdios och istället återge grundtextens aión och aiónios, som tillsammans förekommer 192 gånger, med transkriptionen ”eon” och ”eonisk”. Jesus utlovar ”eoniskt liv”, att den troende ska få ”leva till eonen” (Joh 6:47, 51). Grundtextens ord sätter inte fokus på ändlös existens i filosofisk bemärkelse, utan att få leva i den kommande messianska eonen, när Messias har kommit och ställt att till rätta.
I flera fall är de transkriberade orden idag minst lika lätta som de översatta, som den judiska ”diasporan” istället för ”förskingringen” (Jak 1:1) och ”exorcister” istället för ”andeutdrivare” (Apg 19:13). Och när änkan lägger ”leptoner” i tempelkassan (Luk 21:2) och Paulus ber Timoteus att hämta hans kvarglömda ”paenula” (2 Tim 4:13), så kanske det inspirerar den intresserade läsaren till en snabb googling på exempelvis Wikipedia och ökade historiekunskaper?
En skillnad mot antikens tidevarv är att kvinnor idag är betydligt mer synliga som aktiva subjekt i samhället. Förr accepterades utsagor i maskulint genus som allmängiltiga, så att även kvinnor av vana förstod sig själva som inkluderade i uttryck som att ”vredgas på sin broder” (Matt 5:22). Idag anpassar en del bibelöversättningar framställningen till att framstå som mer genusneutral, vilket kan göras på flera sätt: antingen genom att skjuta in en extra ”syster”, eller genom att ändra till en könsneutral pluralform. Den som gör sådana justeringar måste se upp så att han eller hon inte samtidigt döljer poänger i grundtexten, som att göra avkomman som skulle trampa på djävulsormens huvud (1 Mos 3:15) till plural och tappa den profetiska syftningen på Kristus (jfr Gal 3:16).
Svenska Standardbibeln myndigförklarar läsaren till att själv kunna hantera det antika sammanhanget och återger genus så som det står. Ibland tydliggör det ett androcentriskt perspektiv, som när själva ordet ”människa” (ánthropos, jfr hebr. Adám) könas som ”han” (jfr engelskans ”mankind” och franskans ”l’homme”) och inte ”hon” som det brukar heta på svenska.
Men inom ramen för en ordagrann översättning har ändå en omfattande breddning kunnat göras när det gäller benämningen på de Kristustroende som ”syskonen”, och inte det traditionella ”bröderna”. Grekiskans adelfoí står i maskulinum plural, men denna form används även om blandade skaror med åtminstone några manliga medlemmar. Flera andra språk fungerar på samma sätt, exempelvis hebreiska (achím) och spanska (hermanos), medan vi på svenska med ”syskon” har ett särskilt könsneutralt ord som har kunnat användas på de ställen där det enligt sammanhanget ska ha funnits kvinnor närvarande. På så sätt söker Svenska Standardbibeln vara könsneutral just där grundtexten har en öppning för att vara det.
Sist bland översättningens olika aspekter ska nämnas att Svenska Standardbibeln också strävar efter att återge grundtexten på ett så lättfattligt, tydligt och välflytande språk som är möjligt inom ramen för en strikt litteral bibelöversättning. Det innebär exempelvis att dela upp i fler korta meningar, där så är en möjlig översättning av grundtexten som ju saknar skiljetecken. Detta gäller särskilt inom repliker. Talat språk brukar använda kortare meningar.
Ovana ordföljder accepteras för att återspegla grundtextens ordföljd, så länge det resulterar i en fortfarande förståelig svenska. Exempelvis säger centurionen vid Kristi kors: ”Sannerligen. Guds Son var denne” (Matt 27:54). Bibelförfattarna uttrycker sig ibland i ofullständiga meningar och därför accepteras detta även i en litteral översättning.
För att hjälpa läsaren att orientera sig i det ovana textlandskapet skjuter Svenska Standardbibeln in något fler kommatecken än vad som brukar vara fallet i modern svenska. Men vi räknar också med att läsaren är både bibelvan och bibelintresserad och har en konventionell översättning som Svenska Folkbibeln att jämföra med, till hjälp att förstå där den litterala återgivningen av grundtexten ibland blir dunkel och svårgenomtränglig.
Vi hoppas att varje läsare genom Svenska Standardbibeln ska få en välsignad ingång med rika insikter i den grekiska grundtextens fascinerande värld, och framför allt därigenom komma närmare Bibelns Herre. Som avslutning upprepar vi aposteln Johannes sammanfattande ord, att ”dessa har skrivits för att ni ska tro att Jesus är Kristus, Guds Son, och för att ni när ni tror ska ha liv i hans namn” (Joh 20:31).
Här finns en provöversättning av de fyra evangelierna att läsa, daterad 2025-10-15 men textarbetet fortgår fortlöpande. Välkommen att ta en titt och smaka på formuleringarna i en litteralt textnära återgivning av den grekiska grundtexten.
Läs från början i Matteus 1 eller välj ett välkänt stycke:
• Jesu bergspredikan (enligt Matteus)
• Jesus tvättar lärjungarnas fötter (enligt Johannes)
• Jesu korsfästelse (enligt Markus)
• Jesu uppståndelse (enligt Lukas)
Hjärtligt välkommen att sedan höra av dig med tankar och reflektioner till oversattning@standardbibeln.se, inte minst om du har förslag på förbättringar på hur den grekiska grundtexten bäst uttrycks på svenska.
I en del verser har ord behövt tilläggas för att svenskan ska bli begriplig, och varje sådant tillägg redovisas öppet i den tryckta utgåvan med
| Grekiska | Svenska Standardbibeln | Svenska Folkbibeln 2015 |
|---|---|---|
καὶ ἐπὶ γῆς εἰρήνη ἐν ἀνθρώποις εὐδοκίας. |
Och på jorden frid bland människor av välbehag.” |
och frid på jorden bland människor som han älskar.” |